Söndag kväll och snart dax för ännu en måndag...

Veckan som kommer blir spännande vill jag lova!
I morgon förväntar jag mej att mäklaren hör av sej! Jag ska till sjukgymnasten kl.13.
Yngste sonen ska till tandläkaren och laga 1 hål. Det ska bli x-tremt spännande för förra besöket gick bra men gången innan VÄGRADE han gapa. Tandläkaren han hade då måste ha varit MKT dålig på att hantera barn. Han ordinerade lugnande tablett till B inför nästa besök!!!!Pappa sa ja tack och amen(det var han som följde sonen) men mamma gick i taket då de kom hem och pappa släppte bomben! Jag ringde tandläkar mottagningen på studts och bytte tandl. Aldrig ska de få "söva" mitt barn För att tandl. betett sej klumpigt! M berättade att det hade gått alla tiders till att börja med. B hade gladeligen satt sej i stolen och gapade stort. Tandläkaren ställer sej då alldeles ovanför pojkens ansikte och drar på sej latexhandskarna med ett klatch!
Varpå sonen drar igen kakhålet omedelbums, vänder ryggen åt t.läkaren och vägrar konsekvent att samarbeta.
Pappa följer i morgon oxå för han håller sej lugnare än jag om någon "situation" skulle uppstå.
Vi har satt ut vårat gamla hus på blocket till försäljning. Många har svarat och på tisdag blir det nog visning. Kl 16 ska jag infinna mej på jobbet och arbeta till 21.
Känns pirrigt faktiskt. Men det ska nog gå bra.
I stället för att åka hem på kvällen får jag kinesa hos väninnan C och hennes familj.
På det viset spar jag ryggen en resa på ca 7 mil. Vi åker ju på VV tillsammans på onsdagen.
På torsdag ska jag jobba 7-12 och på fredag 7-11. Helgen blir ledig. Då blir det födelsedags kalas för undertecknad.36 fyller jag den 2/2 men det blir tårta till helgen istället för på måndagen.
Guuuu vad jag svammlar... det känns som en virvelvind i huvvet...mycket nu liksom...

Håller iaf tummarna tills att mäklar snubben ringt. Vill såååååååå gärna få köpa huset. En sak är då säker ringer inte han i morgon så ringer vi!!

Jag har inte fört checklistan i helgen men jag har heller inte överätit. Lagom har varit nog denna helg. Skönt.

När jag var liten hade jag inte så många manliga förebilder omkring mej. Pappa var ganska ensam om det ansvaret. Min farfar fanns inte med i bilden och inte heller min morfar. "Farfar" var en försupen gammal farbror som kom till oss i taxi lite nu och då. Mina föräldrar fick alltid bråttom att packa ihop familjen och åka bort då han kom på besök. Jag minns även att han var dålig på att hålla det han lovat. Han hade adopterat min pappa när han var liten och var inte så snäll med farmor har jag senare förstått. Han dog ensam i sin lägenhet i stan och blev liggandes 3 veckor innan någon fann honom. Stackars han.
Min biologiske farfar har jag aldrig sett till men jag vet vad han heter. Eller hette...jag tror att han är död nu.

Så har vi då min morfar. Inte heller han har tagit plats i mitt liv. Mamma och han kom ihop sej väldigt ordentligt innan jag föddes så fram till den dagen jag var 33år hade jag aldrig sett honom.
Knepigt på ett vis för vi bodde bara ca 2 mil från varandra.
Hur som helst så "försonades" mamma och morfar för några år sedan men det har ändå inte blivit av att jag träffat honom och talat med honom. Jag vet inte ens hur hans röst låter. Mej veterligt har han aldrig frågat efter mej och mina syskon.
Jag vet faktiskt inte om han har något som hellst intresse av att veta vilka vi är. Vem jag är. Och ska sanningen fram har jag inte känt något behov av att lära känna honom heller.

MEN nu är det dax. Nu ska det ske. Redo eller ej.
Från och med tisdag kl.16, då jag infinner mej på mitt nya jobb, kommer han att bli en del av mitt liv likväl som jag kommer att bli en del av hans.
Morfar BOR nämligen där. På ålderdomshemmet. Där jag ska arbeta.

Jag ska vårda en främling med samma blod i sina ådror som jag. Och jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Eller hur det kommer att kännas.

Jag gick in i den här situationen med öppna ögon. Jag visste att han skulle bo där. Han flyttade dit sedan det börjat talas om att jag skulle bli omplacerad dit. Jag hade kunnat tacka nej.
Så blir det tufft så får jag absolut skylla mej själv. Men pirrigt är det.

Jag tror att "någon" styr och ställer över oss. Leder oss dit vi ska gå. Tack vare den tron är jag förvissad om att vad som än kommer ur den här situationen var tänkt att bli.
Kanske kan jag få plåster att lägga på såren från förr... Kanske förvärvar jag redskap som är mej till hjälp i framtiden...Kanske får en gammal mans hjärta komma till vila.... Kanske kommer vi mycket bra överrens...Kanske...Kanske...

Ja vad som blir det blir ...