Funderingar kring min vikt.....

Jag gick i andra klass. Under en rast, när jag och två andra tjejer skulle turas om att gunga gungbräda, började de tala om hur mycket de vägde. Antagligen för att det vägde ojämnt på brädan när de gungade med varandra.
Sedan började de att säga "Tänk om man vägde si och så mycket" "Då vore man verkligen tung"! Och så skrattade de.
Jag skrattade oxå men skammens rodnad brände mina kinder.
Den "hemska" vikt vi skämtade och gick på om var nämligen precis vad jag vägde.
När det var min tur att gunga nekade jag eftersom jag var rädd att de skulle känna hur jätte tung jag var.

Från den dagen har jag skamset betraktat mej själv som överviktig.

Till saken hör att jag inte var det. Inte nämnvärt i alla fall. Jag har kollat kort på mej själv från den tiden och jag såg högst normalbyggd ut.
Det bör oxå föras till protokollet att de inte mobbade mej på något vis. De satt mest bara och förfasade sej om "höga" vikter. Inte anade de att jag vägde så och inte upplyste jag dem om det heller.
Jag skämdes för mycket.

Skammen har tyvär fått styra min självbild i många år = Jag är en tungviktare, en tjockis som man skrattar eller ler hånfullt åt. Detta har genomsyrat MINA tankar i varje möte med nya människor.

Jag är en tjockis som sjunger bra. Jag är en tjock syster. Jag är en tjock undersköterska. Jag är en tjock sambo och mamma. Jag är en glad och snäll tjockis. Jag är en tjockis med bra betyg.... OCH SÅ VIDARE i all oändlighet.....
Alltid TJOCKA JAG med allt negativt det för mej innebär. Jag har sett ner på mej själv för att jag inte haft någon kontroll(över mitt ätande) och tänkt att ALLA andra tänkt likadant om mej som jag själv. Och på vägen har jag tappat min självrespekt.

Numera är det ju så att jag ÄR tjock och har varit det i många år. Många av mina släktingar både på mammas och pappas sida har problem med vikten i varierande grad.
Mat har jag nog aldrig haft en sund inställning till sen jag lämnade barndomen.
Jag har tröstätit, hetsätit, tråkätit, sällskapsätit, överätit, snällätit. Ja listan kan nog göras längre. Jag har medicinerat med mat skulle man väl oxå kunna säga....

Jag är så glad och lycklig att jag är där jag är idag,alla mina kilon till trots.
För nu har karusellen börjat stanna av. Jag har börjat sträcka på mej. Jag är stolt över den jag är. Jag vet att jag har ett värde lika stort som alla andra. Jag har börjat att nå tillbaka till den jag ÄR.

Nu ska jag bara få bukt med vikten oxå!