På "resande fot" hela gårdagen.....

Började dagen tidigt med ett besök hos min samtalskontakt på VC kl 9.00. Sedan raskt vidare till stan och nästa inbokade möte kl 11.00. Denna gång med min handläggare på försäkringskassan. All information och allt surrande pluss all spänning inför lån och husaffär tog sedan ut sin rätt. Jag var helt väck i luvan resten av dagen så man kan ju lugnt säga att jag är tacksam att sambon ställt upp som "privatchaufför" för dagen.

Efter en god lunch bestående av räk och skinksallad för min del och pizza till M och barnen drog vi vidare till min pappa och hans fru för kaffe på maten. Väl där inleddes operation "vänta på besked från bank och mäklare". Och som jag sagt tidigare, jag är urusel på att vänta...
Tror att jag inte var så trevligt sällskap för jag både betedde och kände mej som en äggsjuk höna. Mumlade väl mest hela tiden medans jag sneglade på klockan; varför ringer de inte, det går nog inte så bra det här....
Någonstans mitt i ett samtal vi hade runt köksbordet om något så somnade jag!! Sittandes på deras hårda furusoffa!!!... Var jag helt slut på, eller..?

Till sist ringde då vår kontakt på banken. Lånet hade beviljats. Jippi!!HURRA!!!
Vi kramade om varandra, sneglade på klockan och sa samtidigt, "Nu är det bara mäklaren kvar"....
Tror ni att han ringde..?...Nä. Detta trots att han sagt att han skulle höra av sej till oss på fredagen (läs igår). Fan, va dåligt.Vi SMS:ade honom vid 18- tiden och bad honom höra av sej per omgående, men icke...

Någon undrar säkert varför vi inte ringde i stället. Det beror på att sambon vägrade ringa med den motiveringen att; Mäklaren hade sagt att han skulle höra av sej och då låg bollen hos honom. Han anser dessutom att man inte ska "ligga på" folk allt för mycket.
Varför jag inte ringde själv? Jag litar INTE på min hjärna under de omständigheter som rådde. Den har en riktigt läskig förmåga att "stänga ner"när det blir för mycket intryck. Så jag tordes helt enkelt inte av rädsla att tappa en del information. Låter det fegt? Ja, det gör det kanske, men bara den som "prövat" att ha det som jag i såna situationer kan förstå vad jag pratar om...Hade jag varit "klarare" i huvvet hade jag DEFINITIVT ringt. Det är ju hans jobb för 17 gubbar!! Så nog kan man med gott samvete begära att han ska sköta det!! Bah....

Nå väl, nu får vi stå vårt kast och sväva i ovisshet hela helgen...
Och jag kan ju säga som så att stämningen inte är vidare värst munter för tillfället...
Jag är fortfarande lite sur över att sambon vägrade ringa trots ihärdiga försök från min sida att övertala honom. Han å sin sida är putt på mej för att jag "låg på" honom så hårt om just ovannämnda i går. Naturligtvis späds ju alla känslor på av all spänning vi gått omkring och lagrat på oss angående husaffären. Tur att vi är medvetna om det i alla fall.