Höst personligt om min strid.

Alltså ibland kan man fråga sej vad i h-vete man håller på med!

"Fröken Svulla" kom på besök även denna helg och den här gången kändes det nästan som att jag blev besatt! Vad jag har ätit har jag förträngt men låt mej säga som så att det vore lättare att redogöra för vad jag INTE ätit. Ja, så illa är det...eller var. Det är tydligen över för denna gång. Puh...

Har inte varit alltför sugen på att berätta om detta nederlag på bloggen.Kanske för att jag räknar det som det största hittills under denna resas gång.
Att delge er mina synder, att jag fallit för frestelser vid spridda tillfällen, gör mej inte så mycket men att öppet erkänna att jag upprepat dumheten från förra helgen och dessutom i en hemskare tappning, det tar emot. Nåt alldeles förbannat!
Jag har ju hela tiden i lyriska ordalag skrivit om att "den här gången känns det annorlunda"...."den här gången VET jag att jag lyckas!"....osv och nu känner jag mej nästan som en hycklare...*suckar tungt*

Jag tror fortfarande att jag kommer att fixa det den här gången, det gör jag men jag har börjat att inse, på riktigt, vad jag har att slåss i mot för att lyckas...
Tvivlet kom i kapp mej i helgen.Tankar på att jag misslyckats i den här kampen förut och liknande har surrat på rätt bra i skallen. Känner mej sorgsen över att maten har haft så stor makt i mitt liv och fortfarande bevisligen har det.
Fan ta den...

Jag har varit styrd av mitt ätande i många år. Nästan som en alkoholist med spriten...
För nog har jag vetat att det varit farligt att äta som jag gjort och lägga på sej så mycket vikt men har jag tagit åt mej det?

Nej, det har varit alldeles för nödvändigt att äta. Jag har behövt "kicken".

Jag har missat jätte mycket av nya spännande kontakter och olika roliga möjligheter pga skammen över mej själv och min kropp. Har det fått mej att sluta äta som jag gjort?

Nej, det har varit alldeles för tryggt att äta. Jag har dövat mina känslor istället för att ta tag i dem.

Jag har ibland upplevt att jag känt mej förbannad över att bli störd när jag helst velat vara ensam med mitt ätande, med min mat...
Störningsmomenten i fråga har väl varierat men ibland har det tex känts väldigt motigt och olustigt att åka och jobba kväll för då har jag inte kunnat "svulla" i TV-soffan som jag har velat. Jag har liksom missat en kväll med mina kära kalorier. När sambon jobbade eftermiddags veckorna på sitt förra arbete och inte kom hem förrän vid midnatt hade jag ofta bunkrat och handlat en massa "gott" för att smygäta. Maten har varit min drog, min vän, min bomull att lägga runt sånt i själen som skaver och gör ont.


När jag bestämde mej att skriva det här inlägget var det inte tänkt att se ut riktigt så här. Inte så här pass personligt och öppenhjärtligt. Det skulle inte göra ont att skriva det men när jag läser vad jag skrivit hittills så gör det just det. Ont. Så ända in i h-vete!
Jag ser det om jag läser som det står skrivet ovan och jag inser det när jag läser mellan raderna.
JAG ÄR EN MATMISSBRUKARE!
Av stora mått dessutom. Så mycket som fått stått åt sidan för mitt förhållande med maten. Såg ni? Jag skrev förhållande MED maten inte till....

Hade jag varit inlagd någonstans för mitt missbruk hade nog ledarna hurrat och kallat detta ett genombrott. Jag skulle få stående ovationer av mina "medintagna" och de skulle veta exakt vad jag pratade om. Hur mycket det kostar på att erkänna inför sej själv. Att tillåta sej inse. På riktigt...

Jag har kallat mej matmissbrukare förut men jag har aldrig skrivit ner det någonstans. Aldrig satt på pränt hur mycket det har påverkat mitt liv. Hur mycket det har stulit...Vilken sorg det fört med sej...
Nu är det gjort utan att jag hade någon tanke på det när jag började skriva. Det bara kom till mej och nästan skrev sej självt. Så kan det tydligen gå...Förunderligt, eller hur?

Är tacksam för min insikt trots att den gör så otroligt ont. Jag skulle även högtidligt hålla med om att det är ett genombrott. För i och med att jag inser och erkänner VAD jag har att slåss i mot så kan jag ta reda på HUR och med vilka vapen jag ska strida. Därmed har jag ökat mina chanser att vinna.

Och vinna SKA jag. Jag ska kämpa med näbbar och klor och INTE ge upp.
Inte den här gången! Spelar ingen roll hur många gånger jag faller. Jag ska stiga upp igen.
Jag MÅSTE!
Jag har förstått och accepterat. Jag vet nu att det kommer att krävas bra mycket mer av mej än att "bara" räkna points för att avgå med segern i detta slag.





Sitter och funderar för mej själv om jag ska publicera inlägget eller inte....
Det är ju som sagt väldigt personligt.
Kommer fram till att ärlighet varar längst och jag bloggar ju för att skriva av mej. Känner att det lättar sen jag skrivit ner orden som finns i mitt huvud, i mina fingrar. Nu finns de här för vem som helst att skåda. Mitt erkännande inför mej själv.
Och förresten så är det min blogg, mitt rum i datarymden, mitt eget utrymme och här vill jag inte ljuga, inte låtsas. Gjorde jag det bleve det ju ingen mening kvar med att skriva här.
Och man kan ju alltid välja att inte läsa.