Lillkillen...

våran är en förunderlig liten filur. Han har ett språkbruk som är få förunnade även i vuxen ålder. Var han snappar upp allt är en gåta.
Vid läggdax i kväll kunde jag inte låta bli att busa lite med pojkarna. De ville leka "Prästens lilla kråka". Ok sa jag åt dem men då är det min tur att "åka kråka" på er sedan. När yngste sonen fattat vad jag sagt så sa han "Mamma, du skämtar väl"?
"Nä", svarade jag. "Vi måste väl vara rättvisa"!
Då tittade han storögt uppifrån och ner på mej och sen sa han med allvar i rösten "Mamma, då kommer vi att spricka för du är så tung och då har du inga småpojkar längre". Jag slängde huvudet bakåt och låtsades gråta.
Då avbröt han mej i mitt brölande med en kram och en klapp på kinden. Sedan sa han "Ta det lugnt mamma, jag menade det inte bokstavligt".....
Jag bara gapade.
Då lägger han sitt söta huvud på sned och upprepar samma sak igen, den här gången med ett lugnande leende.


Grabben har inte fyllt 5 ännu!!! Vad ska det rakt bli av honom...